LOGGA IN FÖR ATT FÖLJA /
KLASSIKERN
Popkungen Michael Jackson tog med oss till det farliga nöjesfältet Dangerous för 30 år sedan idag. GAFFAs Jim Knutsson åker tillbaka till 1991 när hee-hee, skrevkläm och moonwalk var vardagsmat.
Att följa upp klassiska album som Off The Wall, Thriller och Bad från 70- och 80-talet där geniala Quincy Jones var producent var ingen lätt uppgift. Michael behövde även ta soundet in i 90-talet utan sin parhäst denna gång, vilket han bland annat gjorde med hjälp av ikoniska Guns N' Roses-gitarristen Slash som tog in rockelement i produktionen. En mer oväntad gästartist var prinsessan Stéphanie av Monaco, men framför allt var det mer kreativ kontroll som Michael ville ha där han satt på allt fler stolar själv. Och kanske också för att bevisa att han kunde stå på egna ben utan Quincy.
Konceptet av att blanda R&B och pop låg kvar i grunden men han slängde även in kantiga hiphop-beats genom studiorutan och in i mixen, vilket metaforiskt kan höras i introt till inledande singeln Jam. Han är inte rädd för att experimentera när han skapar en mer färgrik palett att jobba med. Ofta blir det till en perfekt avvägning mellan att tänka nyskapande och att ha en tillräckligt stark poprefräng som sätter sig vid första lyssningen. Som att han har strosat runt i mörka gränder i slumområden för att finna inspiration, samtidigt som han har ett helt entourage av livvakter runt sig.
Han tar med sig sin unika dans in på basketplanen i musikvideon till Jam i en match med den största basketstjärnan någonsin, Michael Jordan, där beatsen scratchas fram och Heavy D rappar. Ett bevis på Jacksons enorma status bland övriga kändisar vid denna tidpunkt innan han anklagades för sexuella övergrepp mot barn bara två år senare.
Den funkiga basen skapar grunden för Michael att rannsaka världsproblemen utan att bli lika naiv och banal som han gärna blir i gospelballaderna.
Hela nio singlar släpptes och albumet blev det självklara valet i början av 90-talet för musikälskare världen över. Det är numera ett av de mest sålda och räknas också som ett av de bästa någonsin.
In The Closet handlar om två älskare som håller sin relation hemlig, och många har spekulerat kring Michaels sexliv. Texten förtydligar dock att det inte handlar om homosexualitet och det är här prinsessan Stéphanie av Monaco kommer in i bilden när hon viskar fram sitt gästframträdande. Vem som låg bakom den kvinnliga rösten var dock vid skivans släpp lika hemligt som relationen som behandlas i texten. Men ännu en gång förstår man magnituden på vilka kändisar som rörde sig i hans närhet.
Den är lika dansant men bjuder på en mer romantisk Jackson än i hårda öppningen i form av Jam. Det osar sex med stön och flåsande och enligt Madonna skulle In The Closet från början ha blivit ett samarbete mellan de båda giganterna, men Michael ska ha avböjt efter att hennes idéer var för vågade.
Nostalgiskt varma och själfulla kärlekslåten Remember The Time tar med en tillbaka i tiden till det forntida Egypten i musikvideon. Eller kortfilmer kanske man ska kalla det när det gäller Jackson, och skådespelaren Eddie Murphy, basketspelaren Magic Johnson och modellen Iman är bara några av de som syns till i den över nio minuter långa videon. Musiken i sig själv är guld rakt igenom, likt sanden som Jackson förvandlas till i slutet av videon, och räknas som det främsta verket på detta mästerliga album.
I all hybris vill Michael göra världen till en bättre plats i naiva men mjukt vackra Heal The World. Den är som gjord för hela världens människor att greppa tag i varandras händer och sjunga med i den allsångsvänliga refrängen, medan alla krig slutar och fattigdomen upphör. Riktigt så enkelt kanske det inte är i den verkliga världen, men den är ändå värd en eloge för sitt försök och budskapet kommer att leva kvar även efter världsstjärnans bortgång 2009.
Rockiga Black Or White föregick albumet med ett gästframträdande i musikvideon av barnstjärnan Macaulay Culkin från numera klassiska julfilmen Ensam Hemma som hade kommit ut året innan. Han rockar så hårt i videon att hans pappa flyger upp genom taket och ut på en kulturell resa genom hela världen.
Med målet att sätta stopp för rasismen satte den även stopp för alla som hade betvivlat att Michael skulle kunna stå på egna ben utan den tidigare producenten Quincy Jones. Jacksons signifiktiva ljud är överallt medan Slashs gitarr i introt sätter tonen för den dansanta hybriden mellan rock, pop och hiphop.
Den mörka sidan av kärlek tas upp i otroheten i den gripande Who Is It och fångar ilskan man då känner, fast det görs med små medel och nyanser. Den briljant upprepande hooken av låttiteln låter verserna växa för varje lyssning, istället för att vara lika direkt som de tidigare singlarna.
I rockballaden Give In To Me får Slash äntligen briljera fullt ut medan Michael är kontrollerande i texten. Man skulle lätt kunna tänka sig Axl Rose sjunga den då den har ett aggressivt begär man vanligtvis inte förknippar med Jackson, medan Slashs gitarr skriker i bakgrunden. Men Michael gör så klart den till sin egen och är den enda som skulle kunna framföra den i slutändan.
Orkestrala Will You Be There följer upp med ett intro av klassisk musik från Beethoven vilket visar bredden på albumet. Den var även ledmotivet till filmen Free Willy om en späckhuggare som söker sin frihet, och utvecklas till en hjärtskärande, upplyftande och storslagen gospel. Den går musikaliskt i samma fotspår som Heal The World, men här blickar Michael istället inåt och blottar sina osäkerhet trots att han var kungen av pop.
I balladen Gone Too Soon som doftar Disneymusikal så blir det dock lite för glättigt och visar prov på att även ett musikaliskt geni som Jackson kan tappa det. I Michaels händer blir den till en hyllning till hans vän Ryan White som gick bort i sviterna av AIDS. Han var en tonåring som blev utfrusen och avstängd från sin skola när de fick veta att han bar på sjukdomen. Michael ställde upp för honom och bjöd in honom till sin välkända ranch Neverland och fler artister som Elton John kom på hans begravning för att visa sitt stöd.
https://gaffa.se/
